Förutom att vi bor i baracker så arbetar många av oss i dem och våra barn går skola i dem.
Kiruna var en gång en symbol för modernistisk stadsutveckling. Humanism och människans behov skulle stå i centrum när vi byggde vår stad. Idag är vår vision något mer pragmatisk. Välkommen till Barackstaden Kiruna.
Vi har alla sett den klassiska bilden. Familjen Söderberg står framför sin fläsklåda och stirrar bistert in i fotografen Borg Mesch kamera. De rackliga fläsklådorna har blivit en symbol för den extremt karga verkligheten som de tidiga Kirunaborna tvingades leva i. Att Kiruna skulle bli en stad av kåkbebyggelse fick inte ske. Genom god och järv stadsplanering lyckades man bygga bort fläsklådorna och den sociala misären. Kåkstaden fick ge vika för den skinande mönsterstaden uppe på berget.
Idag ser det lite annorlunda ut. En bekant till mig har nu efter drygt två års tid flytta från de (milt sagt) deprimerande kommunägda barackbostäderna efter Kurravaaravägen. Vi river mönsterstaden och arbetarna vi flyger in för att göra jobbet är desperata efter boenden. Förvisso, de behöver inte längre leta efter kasserade bräder nere i stadens byggstök för att snickra sig en barack. Nu är det en fullt legitim bostadsmodell som både allmännyttan och privata bostadsaktörer erbjuder. Baracker och barackbostäder är lika självklara i stadsbilden som fläsklådorna var för 125 år sedan. Trendiga begrepp som ”modulboende”, ”compact living” och ”tiny homes” må vara nya och stekheta på bostadsmarknaden. Men för oss Kirunabor är det en del av vårt kulturarv att bo trångt och provisoriskt. Förutom att vi bor i baracker så arbetar många av oss i dem och våra barn går skola i dem. Förra året i januari fick vi nyheten att till och med delar av vårt lasarett (!) kan behöva flytta sin verksamhet till baracker. Vem hade kunnat ana.
Här om veckan satte gruvbolaget spaden i jorden och påbörjade byggnationen av sitt nya kontor. Inom några år kommer 400 tjänstemän behöva väckas från sin slummer nere i ”Krematoriet” och flytta ner till nya Kiruna. I samband med det tillhörande jippot vid byggstarten så deklamerade bolaget tydligt: Ingen tjänsteman ska behöva hamna i barack – utan de ska kunna flytta från kontor till kontor utan mellanlandning. Om ändå våra skolbarn, arbetare och seniorer på Kirunas lasarett kunde ha fått sådana bergsäkra garantier av sin kommun.
Disponent Lundbohm må rotera i sin grav över denna utveckling. Men det finns faktiskt något positivt i den här kråksången. Jag tänker nämligen på de barn som nu går förskola i baracker. För den generationen kommer denna regression till moderna fläsklådor inte att upplevas som särskilt främmande. I stället kommer det förmodligen att kännas fullt naturligt för dem – när de efter skolan tvingas bo i baracker, ha sina arbetsplatser i baracker och i livets slutskede får söka sjukvård i baracker.
Alex Olofsson
