Det finns något förlösande i att slippa alla de där plattityderna som i andras ögon ska användas för att sälja in Kiruna.
Det är den sista helgen i maj månad 2024. Kiruna Kyrka ska slå igen portarna och likt resten av oss tvångsförflyttas ner i gropen. Alla ska vi den vägen vandra. Bevakningen från media är tät och intensiv. Men i skuggan av den historiska kyrkflytten pågår ännu en historisk stängning med andlig symbolik. Bishops Arms på Föreningsgatan.
Kiruna har blivit mindre. Det gamla stamhaket bussis är rivet, gamla Laguna är stängt och Mommas bytte namn och blev en hotellrestaurang. När verklighetens Kirunabor de senaste åren velat träffa varandra har det bara funnits en plats för oss att gå till – Biskopen.
Det här är den sista utposten. Ett kloster bara meter från rivningsstängslen. Dagen till ära har personalen satt upp guldigt glitter i entrédörren – det känns högtidligt. Här inne i den dova barbelysningen hittar vi den sista platsen där både Kirunas folk och fä får ta plats.
Vi har de unga gruvarbetarna som inte snabbt nog kan bränna det feta lönekuvertet, krogtrubadurerna som skrålar för sin entusiastiska medelålderspublik, de fyndigt döpta frågesportslagen (tradition varje måndag), de ruffiga estniska gästarbetarna, stamkunderna med något tvivelaktiga alkoholvanor, det uppklädda tjejgänget där alla sitter och kollar på telefonerna, några hårdrockare och diverse andra kirunaorginal. Verklighetens folk. En brokig skara men med en sak gemensamt. Vi är alla människor av kött och blod.
Vi är människor med magnetiska hjärtan. Vi är alla långt borta från nya Kirunas konferenscentrum, EU-toppmöten, turistindustrin, ambassadörsbesöken, överpriser,
reklamfilmer, trafikkaos samt klyschigt och tröttsamt prat om marketing, profilering och tillväxt. Att kunna gå in här och träffa en gammal klasskompis – som man inte pratat med på tjugo år. Stämma av, få höra om dennes senaste skilsmässa och surra gamla minnen är exakt det jag gillar med Kiruna. Det är småstaden, tillgängligheten och känslan av samhörighet. Vad är väl en kväll på Biskopen?
Inredningen är underbar i sin pretentionslöshet. I stället för turistklyschor med urskurna renar, någon aurorafloskel, en fårskinnspläd eller annat dravel är det i stället en härligt generisk brittisk pub. Det finns något förlösande i att slippa alla de där plattityderna som
i andras ögon ska användas för att sälja in Kiruna. Att vara på plats som är tänkt för vanliga människor och inte rika norrskensturister. Dessutom har krogen de senaste åren haft den bästa veganmaten i stan. Jag vet inte vad det säger mest om. Köket på Biskopen eller våra andra restauratörers känsla för plantbaserad kost?
På väg ut möter jag ett tjejgäng som röker. De rycker på axlarna när jag frågar var de ska ta vägen nu när slutet är kommet. De känns avtrubbade. Någon säger att de funderar på att flytta. Kiruna som stad har inte blivit mindre – bara mer innehållslös. Biskopen har stängt dörrarna till sitt kloster. Planen är att man ska öppna upp igen i samband med ett hotellbygge nere i nya Kiruna. Det blir nytt, fräscht, påkostat och säkert finpolerat.
Men något säger mig att det inte kommer vara detsamma.
Alex Olofsson