Det råder ingen tvekan om vem som är huvudpersonen på denna resa.
Efter den avslutade middagen åker en stor bunt med restaurangservetter per automatik ned i byxfickan. De hade kallats ”nödtoapapper” för många år sedan på en annan typ av resa och med en lite mer ansträngd ekonomi. Nu går de under benämningen ”nödsnorpapper”, för det är ju föräldraledighet i Sydamerika!
”Queee hermooooso” ”Queee boniiito” är återkommande kommentarer som följt oss ända från Chiles huvudstad Santiago med dess storstadspuls, mysiga kvartersbarrios och svala bergsvindar, vidare till Stillahavskusten. Det råder ingen tvekan om vem som är huvudpersonen på denna resa: våran blåögda lilla solstråle: Hugo, 8 månader.
Efter några nätter i huvudstaden packar vi ihop, sätter ryggsäckarna på ryggen och Hugo i bärselen. På våran kombinerade men mycket rostiga skolspanska lyckas vi köpa bussbiljetter och tar sikte västerut mot kusten.
Vi lämnar stadskärnan där glasade skyskrapor kombineras med pampiga koloniala byggnader, passerar de slitna utkanterna och hamnar på landsbygden. Bergskedjan Anderna, vars snötäckta och mäktiga toppar vilar betryggande ovanför staden börjar slätas ut men gör sig påmind genom varierande terräng, vinodlingar och stora fält. Delvis med korta intervaller följer Hugo detta med stora ögon genom fönstret men den snälla gamla farbrorn i sätet bredvid verkar ändå mer intressant då deras blickar och skratt möts med jämna mellanrum.
När bebyggelsen återigen börjar tätna, vinkar den gamla farbrorn Hugo adjö och lämnar bussen. Vi börjar alltså närma oss våran destination: Valparaíso, den färgsprakande och bohemiska hamnstaden. Och visst är det så, man märker ganska snabbt vad detta är för typ av stad. Genom de slingriga smågatorna uppe bland de branta kullarna och kvarteren är det färg, kultur, musik och kreativitet.
I den lilla stadskärnan är det mer kaos och sydamerikansk igenkänning, och nere i hamnen betong, ruffigt och nedgånget. Med andra ord, mycket för Hugo att titta på och skratta åt. Men roligast är förstås alla människor. Nere vid frukt- och grönsaksmarknaden charmar han till sig sin livs första jordgubbe, sedan dess har det roliga och söta bäret varit ett dagligt måste.
Här verkar alla göra precis som de vill. Restauranger och affärer som ena dagen står öppet, är andra dagar igenbommade och stängda. Öppettider existerar inte, utan man får gå lite på känsla. Till viss del charmigt, till viss del lite frustrerande. Det är även en salig blandning av människor i ständigt omlopp där gammalt sjöfolk, hippies, skumma typer vid hamnen, poeter och konstnärer samsas om gatorna tillsammans med fotande turister och vanligt stadsfolk.
En av Chiles mest kända poeter Pablo Nerudas sa en gång: ’Valparaíso, how absurd you are. You haven´t combed your hair, you’ve never had time to get dressed, life has always surprised you’. Det summerar faktiskt staden helt perfekt. Det tycker Hugo också.
/ Emil Björnström
