Den öde staden men FC Gute mår bra.
Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad… Så heter det i schlagern med Gunnar Wiklunds från 1959. Det gäller inte Visby innerstad, den är lika öde som en övergiven westernstad ute på prärien, drabbad av pesten eller någon annan farsot.
Nu släcks åter ljusen i vår lilla stad… de som satt timern på lamporna i olika delar av huset, vid olika tidpunkter lurar i alla fall inte mig som går stråket från Östercentrum ner via Adelsgatan och länsteatern mot hemmet på Slottsbacken.
Det bor ingen där, inser jag som passerar på gatorna med eller utan hund i princip varje kväll.
Det är sorgligt att konstatera hur öde stan har blivit och är så här års, en döende innerstad, ja, faktiskt.
Vad har detta med fotboll att göra?
FC Gute spelar i princip alla sina hemmamatcher klockan 18 på lördagskvällar, det innebär att stegen mellan Gutavallen och hemmet tagits runt 20-tiden, varannan lördag sen i våras.
Ibland har stegen varit tunga, men allt oftare sker det med segerlätta steg.
Förvisso är detta en partsinlaga, eftersom jag själv har funktionen som speaker på A-lagsmatcherna, men FC Gute är en klubb som förefaller må väldigt bra. Det tas steg i rätt riktning, värdegrunden är på plats, och resultaten med dem, en placering högt upp i tabellen, klubben går en ljus framtid till mötes.
Tittar man på de krafter som jobbar med klubben blir man imponerad. Christophe, Micke, Jessica, Ove, Kwesi, Mattias, Leffe, Kira, David, … namn som märks utåt, men det finns fler som jobbar för att Gute ska bli en ännu starkare förening.
Här är mitt försök att summera FC Gutes säsong 2024:
Årets genombrott: Emil Drugge-Staals, äntligen fick han till det. Vi som regelbundet följt FC Gute har väntat på det. Som en vägplog har han dominerat sin del av mittfältet. Nu är Emil där han vill vara, nästan. Han har mer att ge, nu när han förstått att han kan.
Årets, äntligen: En skicklig målvakt, vad vi väntat och längtat, det var ett tag sen. I Theo Graasvoll har Gute en keeper som blommat ut i år och dessutom överträffar sig själv ibland!
Årets dragplåster: Mohanad al Gafar, med egen hejaklack utvecklades han rejält. Nästa år med några kilo muskler till och genombrottet är där på allvar, tekniken, farten och energin finns där.
Årets artist: Christophe Lallet, Gutes dynamiske tränare. Vi har väntat på att han utvisad och uppvisad ska göra oss sällskap på läktaren, förgäves. Underhållande, ja visst, för oss på läktaren. …otroligt att domare inte tröttnat på honom.
Årets match (-er): Efter att ha detroniserat ett nonchalant och småstöddigt Vasalund tog FC Gute sig an allsvenska Västerås. Förlust 1-3 till slut, men resan hem till Västmanland måste skett med lättade hjärtan efter en rejäl holmgång på Gutavallen.
Årets, nja…: tandborstar i pris. Kira kommer upp i speakerbåset med lottringen. Hon vet att jag plikttroget köper lotter för en hundring varje match. Den här gången fick jag läsa upp mitt eget vinstnummer, fjärde pris… tandborstar. Jag har använt eltandborste i 20 år, det tänker jag fortsätta med. Vinsten fick glädja någon annan vinnare, jag löste aldrig ut den.
Årets, var kom han ifrån? Wilmer Söderkvist. Att han skulle sno åt sig en ordinarie tröja väntade sig nog ingen, ja, säkert Christophe Lallet, han har öga för det där, men vi andra…nej, knappast. Men som han gjorde det. Tufft, elegant, stabilt. Det kommer mera!
Årets, ”det trodde vi aldrig”: Att ersätta mittlåset Sebastian Starkenberg skulle väl aldrig gå? Jodå, Alexander Ernström gjorde det med den äran. Stark, placeringssäker med en skön passningsfot styrde han sitt försvar.
Årets, ”han kom, han försvann, han återkom”: …och som han gjorde det! Emil Hodin, 29 mål under en säsong och årets forward i division två. Vad hände där hemma i Sandviken när han vände hem? Han kom tillbaka till Gotland som en fullständigt ostoppbar målspruta. Att han blivit kartlagd efter vårens målexplosion var ju givet, men det har inte hindrat honom, han har fortsatt under hösten med. Bägge målen mot överlägsna seriesegraren Arlanda i årets sista bortamatch visade var det så kallade skåpet ska stå.
(Nästa) års, då, är det dags: Ossian Ogestad. Tar Ossian rygg på Emil Hodin, som tycker det känns spännande att stanna kvar i FC Gute trots mängder av locktoner, och trycker dit 12-15 mål så har vi FC Gute i division 1 2026. Ja, tack!
Årets fråga: Jesper Cyrus Stålheim, när är du klar för spel? Den hårdföre backen som hela säsongen med trånande blick längtansfullt tittat ut på Gutavallens gräs för att få ta sig ut och kämpa ihop med lagkamraterna. Tydligen är comebacken nära nu för den långtidsskadade stockholmaren!
Årets Per: Edman, min kompanjon i speakerbåset. Mycket van Morrison blir det i högtalarna. Han promotar sitt eget projekt, FanofVan som hyllar Belfast store son. Där bankar den gode Per på sina trummor. Tack för den här säsongen, vi ses 2025.
Vi ska dock inte glömma att 2024 är en säsong med sorgkant i och med Roberts Zelmanis död. Denna tragiska händelse har onekligen stärkt FC Gute som förening, sorgearbetet har fått såväl individer som grupp att mogna.
Nu släcks åter ljusen i vår lilla stad.
Vi stänger igen säsongen 2024 också och ser fram emot 2025.
Tack för i år!
Källa: FC Gute. Text och foto: Martin Bogaeus.