Inte en till

Foto: Hurrah Suhail.

Varje år tar runt 180 unga människor mellan 15- 29år sitt liv. Innan livet ens ha börjat tar det slut. Själv har jag upplevt fem unga människor i min närhet ta sitt liv. Några av dem hade visat tecken på att de mådde psykiskt dåligt, de andra var blixtar som slog ner från klar himmel. Efter sig lämna de ett tomrum som aldrig kan fyllas. Frågor utan svar.

Vad har då detta med idrott att göra? Allt är det enkla svaret. Hela samhället har ett gemensamt ansvar. Men visar delar av samhället kan påverka mer än andra och det är min övertygelse att idrotten är en del som kan göra verklig skillnad.

Idrotten är för många barn och unga en fristad, en plats där de kan komma bort från allt annat och göra något de älskar. Men idrotten kan också vara ett totalt helvete och mörker där barn pressar sig själv för att leva upp till vuxnas förväntningar. En värld där vuxna sätter upp regler som är till för att peka ut, sålla och slå ut barn.

Jag har tidigare skrivit om hur begreppet talang missbrukas och jakten på nästa stjärna sker helt utan förankring i vetenskap. Barn och unga behandlas som någon slags vara som man kan slänga bort om den inte lever upp till de vuxnas orealistiska förväntningar.

Det är egentligen väldigt konstigt att vi envisas med att placera de bäst avlönade och utbildade ledarna och tränarna längst upp hierarkin.  Vad skulle hända om vi valde att lägga bara en tiondel av de pengarna och resurserna på våra barn och unga?

Jag är fullt medveten om representationslag på alla nivåer fungerar som morot och flaggskepp för de flesta föreningar. Allt ifrån sponsorpengar från den lokala byggfirman till månmiljardkontrakt för den yttersta elitnivån är i nästan alla fall kopplade till senioridrotten.

Och vad skulle hända om hela utbildningskartan ritades om? Att fokus på inkluderande, varmt, öppet, pedagogiskt beprövat och lyssnande ledarskap fick vara grundbulten för all utbildning av ledare som skall ta sina första kliv in i en roll som tränare?  Moment som sedan får följa all utbildning upp till högsta nivå?

För mig är det total galenskap att slänga ett gäng med västar, konor, ett bollnät och en trunk med tröjor på ett gäng föräldrar där merparten av dem har noll koll på hur barn och ungdomsidrott fungerar.

Kan lokstöd och andra bidrag från lokala och nationella förbund vara betingade av hur föreningarna arbetar med sina barn och unga? Någonstans måste någon ta första steget och peka ut idrottens enorma kraft att skapa sammanhang, bekräftelse och fristad för barn och unga. Någon måste ta den kraften och göra den till en superkraft.

Jag har själv gjort enormt många misstag som både tränare och spelare. Jag har med säkerhet bidragit till att upprätthålla en kultur som pekar ut, sållar och slår ut barn och unga. Men jag vet idag att jag hade bytt bort alla segrar om jag visste att jag bidragit till att barn och unga fått hopp och styrka. Men det krävs, pengar, resurser, kunskap, utbildning och mod för att idrotten skall kunna ta steget fullt ut och bli en superkraft.

Text: Henrik Ramberg.

Denna krönika är skribentens egna personliga åsikter och erfarenheter.

Källa: FC Gute