Grusiga knän är ett minne blott

Sönderskrapade knän efter ett träningspass på stenhårda grusplaner…

Nu är det dags på riktigt igen, nu börjar det om på gröna utomhusytor. Gröna ytor. Så måste man gardera sig, så här i konstgräsets tidevarv.

Visst är det fest, kul och vad du vill med Destination Gotland-cup, härligt med kokt korv och kaffe på läktaren i Södervärnshallen, Sävehallen eller för den lycklige, ICA Maxi arena.

Men är det fotboll på riktigt?

Ett finalspel i ICA Maxi arena, kan det bli bättre? Kan det bli större? Är det höjdpunkten i karriären?

För många gotlänningar är det faktiskt så, möjligtvis i konkurrens med barndomsminnen från Krullis cups digra ban k av skapade minnen.

Fotbollsminnen från gotländska före detta fotbollslirare kommer ofta därifrån. Här är ett axplock.

”När jag gick i sexan räddade jag en avgörande straff i semin i Krullis cup. Vi förlorade finalen men jag var klassens hjälte en dryg timme, tills finalen avgjordes när jag tappade in en lös boll från mittplan”.

”ICA-Maxi arena, fullt på läktarna, nåja, halvbesatt åtminstone, och jag passade till reduceringen och slutresultatet 1-3”.

ICA Maxi Arena. Destination Gotland-cup.

”Min kompis Göran blev utvisad i en avgörande gruppspelsmatch i Södervärnshallen efter att ha tjafsat med domaren och kallat denne för blindstyre”.

”Som sjuåring gjorde jag självmål i min första och sista fotbollsmatch.”.

Det man kan konstatera utifrån detta är att fotbollsminnen sällan eller aldrig, åtminstone från de som inte blev så värst bra, kopplas samman med hat-trick, nickmål i sista minuten eller för all del en superräddning i krysset.

Tvärtom är det intimt sammanflätat med obehag, även om den känslan bleknat sedan det hände…

Tappade bollar, en utvisad lagkamrat eller självmål, är inte något som framkallar drömmar på rosa moln.

Men än värre är minnen av fysisk natur, från tider som som åtminstone liknar ”riktig fotboll”.

Sönderskrapade knän efter ett träningspass på stenhårda grusplaner är minnen som många föredettingar i trettioårsåldern och uppåt kan framkalla på frågan om vad de kommer ihåg från karriären som ”fotbollsstjärna”.

Iskalla januarikvällar på Rävhagens grus med risk för livet fläkande försöka stoppa en framrusande centertank i gul väst i ett moln av ånga ur frustande munnar. Om turen var framme och talangen tillräcklig kanske insatsen räckte till en plats på bänken i helgens träningsmatch. Då gavs åter chansen att frysa baken av sig innan den storslagna entren´ en kvart in i andra halvlek.

Då gjordes upptäckten, för långa dobbar, 16-millimeters skruvdobb på en stenhård grusplan, fästet var noll… liknelsen med Bambi ligger nära till hands.

De stjärnor som spelar fotboll på grus är passé. Många är generationerna som slitit hund för att komma i toppform till seriepremiären på härligt grönt gräs (nåja) halvvägs i april. Varje skrubbsår var läkt, åtminstone i minnet.

Det där begriper sig den nya generationen fotbollsspelare inte på. De som föredrar den artificiella varianten gräs framför det äkta naturgräset.

Det vore obegripligt, om det inte vore för att de aldrig längtande sprungit musten ur sig på en stenhård grusplan en sen januarikväll.   

Godbiten nummer ett kring underlag är Sveriges möte med Malta i VM-kvalet 1973 på en stenhård grusplan i Valetta.

”Våra lår och knän var sönderskrapade efter matchen…planen var som betong”, minns centertanken Thomas Ahlström med 11 landskamper på meritlistan.                    

Lyssna och lär, även en landslagsstjärna har taskiga minnen.

Javisst ja, Sverige vann med 2-1.

Men det är på sätt och vis en annan historia.

Text: Martin Bogaeus. Foto: Mikael Persson   

Källa: FC Gute