Ove Kindvall från Norrköping är en av sveriges mest meriterade spelare.
Historielösheten breder ut sig inom idrotten. Visst blir man smått nostalgisk av att bläddra i fotbollsalbum från 1970-talet. Men också lite smått stolt kring olika spännande, intressanta och roliga fakta och företeelser som i beskrivs.
I 1973 års album presenteras Ove Kindvall som nummer fjorton av individuellt rankade spelare i Europa, … fyra år tidigare var hollandsproffset från Feijernoord rankad som Europas fjärde bäste spelare, det är ju smått fantastiskt, det är ju Zlatanklass på det.
Vi har haft stjärnor före Zlatan, Annika Sörenstam och ”Foppa” eller för all del de hetaste just nu ”Mondo” Duplantis och Sara Sjöström. Det är lätt att glömma när man yvas över en nyss utförd prestation.
I Lima, en bit utanför Mora i Dalarna, har man vett att hylla sin gamla mästare. Där kan du äta husmanskost på Restaurang Sixten Jernberg. Jag googlar honom och får veta att den gamle längdskidåkaren erövrade inte mindre än nio OS-medaljer under sin kärriär, varav fyra guld under tre olympiska spel i Cortina 1956, Squaw Valley 1960 och Innsbruck 1964 (det var kul att skriva de tre namnen…).
Fotbollsverige var tvåa i världen 1958 efter at ha tagit sig till VM-final mot Brasilien. Smaka på den när svenska mästarna från förra säsongen, Häcken kämpar förtvivlat för att kvala sig in i Conference League. I Sveriges silverlag fanns en och annan spelare som är värd att bli ihågkommen, men det är naturligtvis en spelare som sticker ut, Pele´, här kan vi prata legend på riktigt! 1958 gjorde han succe´ som 17-åring.

En i det närmaste hel karriär senare dyker han upp i 1971 års album som veteran, tre VM-guld rikare. När världens bäste spelare ska koras blir han nämnd i samma andetag som Messi och Maradona. Förvisso ofta på bronsplats med argumentet ”konkurrensen var inte så stor på den tiden”.
Det där vet jag inget om, men det är sällan Sveriges väg till VM-bronset 1994 tas upp. Men jag har blivit påmind och påminner:
Gruppspel: Kamerun, 2-2, Ryssland, 3-1 och Brasilien, 1-1.
Åttondelsfinal: Saudi-Arabien, 3-1
Kvartsfinal: 5-4 efter straffar mot Rumänien.
Förlust med 0-1 mot Brasilien i semifinalen
Segern i bronsmatchen med 4-0 mot Bulgarien gav ett oförglömligt minne för alla sportintresserade födda före, säg -87. Trea i VM, en fantastisk prestation för lilla Sverige, självklart. Men när jag målade upp VM-sommaren -94, den så klassiska, och beskrev matcherna för en 13-årig cyniker, fnös denne lite lätt och grymtade, ”det enda bra landet är ju Brasilien och dom förlorade ju Sverige mot”. Han lade ut texten ”De mötte ju inga stora länder, varken Tyskland, Holland, Italien, Argentina, Spanien…” Ja, han räknade upp fyra länder till som han ansåg borde vara eliminerade på vägen för mot ett VM-brons.
När jag påpekade att i Rumäniens ingick Hagi och i Bulgariens lag var Stoichkov den stora stjärnan, då suckade tonåringen djupt, skakade på huvudet och återgick till sin mobil…Han var måttligt imponerad, lindrigt uttryckt.
Jag får fortsätta att nöja mig med VM-bronset som företeelse ihop med det äldre gardet…
Jag ska aldrig mer nämna hur det gick till och få förvånade och tröttsamma blickar när jag redogör för Martin Dahlin, Thomas Brolin eller Jonas Therns storhet…Åtminstone inte för någon under 35!
”Det är den töntigaste målgest jag sett”, utbrast tonåringen när jag Youtubade fram Kenneth Anderssons mål mot Rumänien i kvartsfinalen. Där han med händerna formade till pistoler liksom sköt från höften som glädjeytring för ytterligare ett fantastiskt mål…
Thomas Ravelli ska vi inte nämna, ”den där gubben har jag sett i Fångarna på fortet…”
Då fnös jag och muttrade något om historielöshet…
Text: Martin Bogaeus
Källa: FC Gute